Historier och bilder runt slottet

Bertil Lind vid mjölkbilen. Fotograf okänd. Bild är sannolikt tagen 1944.

Familjen Lind. Bakre raden från vänster: Gösta och Bertil (med dragspel) Lind. Okänt vilka de två andra killarna i bakre raden är. Främre raden från vänster: Rolf, Sixten och Ingeborg Lind. Bilden är tagen vid Telegrafen, sannolikt 1941.

Familjen Lind framför huset i Raksta. Fotograf okänd, 1931.

Husen i Raksta. I huset till vänster bodde familjen Lind och i det högra bodde Johan August Jonsson.

Telegrafen. På bilden syns familjen Lind tillsammans med grannar.

Tyresö gård i bakgrunden. Karolinahemmet längst ner till vänster och dess uthuslänga till höger. Fotot taget från kyrktaket. Bild är sannolikt tagen 1941.

Originalen som Lennarts far Bertil Lind (1923-2015) ritade. Gumman Laska och till vänster om henne Smen med fru Smeska som bodde ovanpå. När hon stod och skrek hällde Smen ut pottan över henne. Under Smen på bilden syns Bodén som var så arg.

Lennart Lind har dokumenterat många av dessa historier som han hört sin pappa berätta.

Som dessa små korta historier:
Vill man fler historier från förr så finns historierna här i detta dokument!

Ett flertal roliga episoder är knutna till Karolinahemmet. På bottenvåningen fanns Posten. Där bodde också Oskar Larsson med sin mor Gumman Laska, Emma Matilda Larsson. En trappa upp bodde Smen och Smeska, hans hustru Alma. Där bodde också August Bodén. Bodén var snarstucken och tacksam att reta. Detta utnyttjade Bertil ofta. Det hände ibland att Bertil, hans bror Gösta och Oskar Larsson träffades hemma hos Bodén. Bodén tyckte om att sjunga. Det kunde bli Halta Lotta eller Lugn, lugn vilar sjön. När de börjat sjunga så härmade Bertil Bodén, som då tystnade för att höra vad Bertil gjorde. Då sjöng Bertil som vanligt igen tills Bodén började sjunga. Då började Bertil härma igen. Det blev lite av växelsång.

Det hände ganska ofta att Gumman Laska stod utanför Karolinahemmet och skrek. Hon var lite vimsig i huvudet. Rätt vad det var kunde hon ropa om galtar. Det fick grabbar i närheten att säga till henne: ”Tant, det är galtar där borta.” ”Ja, det är väl ni det”, kom hennes svar. När en kråka kraxade skrek hon: ”Där kan du sitta och gapa du djävel.” En gång var hon ute mitt i natten och skrek. Smen öppnade fönstret och ropade: ”De va en förbannade kärring te å gapa”, och tömde nattkärlet över henne. Gumman Laska ruskade på sig som en våt hund och gick in.

Det fanns ett par ungkarlar som kallades Sunkan och Arbogaerik. Arbogarn hette Karl Axel Jansson. Varför han kallades Arbogaerik är oklart. De bodde tillsammans i Rundemar. De var inte så noga med hygienen, men Sunkan var värst. Om Arbogarn någon gång råkade tvätta sig sa Sunkan: ”Har du blivit högfärdig din djävel?” Agnes, Bertils mamma, brukade säga: ”Gå inte till de där snuskiga gubbarna.” Men det var precis vad Bertil och Gösta gjorde. Bertil, som alltid såg det roliga i allting, tyckte det var kul att gå dit. Sunkan tyckte att Bertil alltid såg så glad ut, men det berodde på att det såg ut som det gjorde när man kom in. På golvet stod en potta som inte var tömd. Där fanns också ett emaljerat fat, där någon av dem uträttat sina behov. Det var fullt och hade stått länge för det växte mossa på det. På vintern, när det var kallt, gick de inte ut för att pinka, utan gjorde det i vedlåren. Det läckte genom golvet så när man gick ned i källaren hängde det gula istappar där. Luften kändes som att det klibbade på tungan när man andades. Örngott hade Sunkan inte utan sov med huvudet direkt i kuddens fjädrar och dun. Strumporna hade han till det var mer hål än strumpa kvar. När kriget hade pågått en tid hade de hamstrat hårt bröd och smör. Mycket mer än vad som gick åt. I sommarvärmen smälte smöret och rann ut på förstukvisten där getingarna hade kalas, medan råttorna byggde bo i brödpaketen. En gång hade Bertil och Gösta tagit med sig Vahlström, en av gubbarna som jobbade på gården, dit. När Sunkan öppnade dörren tog Vahlström ett steg baklänges och trampade Gösta, som stod bakom, på tårna. Han hann inte undan. Det var som en vägg slog emot en när man skulle gå in. Vahlström sade efteråt: ”Det var för djävligt. Att det var djävligt, det visste jag, men inte att det var så. Man kan inte vara inne mer än två minuter, se´n måste man ut och få luft.” Sunkan och Arbogarn jobbade oftast tillsammans. När de gick till jobbet hade de ofta fem meters lucka mellan sig. Sunkan gick först och Arbogarn efter. Vid ett tillfälle skulle de gräva brunn. När de var där nere och behövde pinka gick de inte upp utan gjorde det nere i brunnen. Enligt Bertil var brunnsägaren ganska tjock och frodig. Inte att undra på.

Den 11 maj 1942 begick Arbogarn självmord. Han hade varit hos läkaren för att han inte mådde bra. Hur gick det hos läkaren, undrade hans omgivning. ”Jo tack, det är bra och bättre ska det bli”, hade han svarat. Den här dagen var Sunkan ute ensam så Arbogarn passade på. Han hade lagt sig på sängen och sprängt sig med hjälp av dynamit. När Sunkan kom hem och såg vad som hänt, sprang han över till Magnussons i Uddby. Magnusson berättade senare att Sunkan sett hemsk ut. Svetten hade lackat och han hade luktat illa. Då frugan såg honom hade hon gått in och spytt. När sedan Polisen, Specke och Sunkan kommit in där Arbogarn låg hade Sunkan hissat in radion, som hängde i sladden ut genom det trasiga fönstret, och satt sig att lyssna på nyheterna. Efteråt hade han skrapat kött och blod från väggarna och därpå lagt in snus. ”Det var så man kunde spy”, hade Specke sagt senare. Gaveln på huset hade fått sig en smäll så det var en glipa uppe vid taket. Sunkan hade en egen syn på det som hänt: ”Han kunde väl hållit sig utomhus med sån´t helvete.” Nu kom det ju in frisk luft i huset. Han verkade inte sörja Arbogarn så mycket.